ja så fort det går när man har ett jobb man älskar och kollegor man trivs fantastiskt bra med. Det är ju så illa att jag ibland längtar att gå till jobbet. Fast nu är det den tiden då nedräkningen så smått börjar. Nästa vecka är sista arbetsveckan innan sommarsemester. Förhoppningsvis får det bli en vecka med kontorsstädning och lugn och harmoni.
Om gener spelar stor roll i hur man blir så har jag bra koll på hur min framtid som gammal kommer bli. En vresig dam som alltid har rätt men utan koll på grund av min demens. Vid närmare eftertanke är det ingen större skillnad mot för hur jag kan upplevas här och nu förutom att min bristande koll klassas som typiskt chefs syndrom och inte demens.
Nåväl att vara nära anhörig till dementa är en prövning som innehåller en stor del frustration och oro men även stunder av glädje. Kärleken finns ju alltid där oavsett men att se ens nära förändras utan att kunna göra något är tärande. Alla de anhöriga som vårdar sina anhöriga drar ett tungt och stort lass i vårt välfärdssamhälle.
Detta lass kommer att öka i framtiden eftersom samhället säger att bo hemma principen är den bästa av världar. Teoretiskt absolut men i verkligheten inte alls.
Efter träningen i går har jag värk både här och där. Fast det är ju förunderligt att en kropp som vilats i form i 40 år inte kraschar totalt av träning några gånger i veckan utan faktiskt mår bra av det och vill ha mera träning.
I kväll kan kanske njutningen av Morden i Midsomer bli detroniserad som sommarens tvhöjdpunkt då Kommissarie Lewis har premiär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar